I dessa dagar funderar jag på äktenskapet. I tre länder är frågan
högaktuell genom att ländernas parlament nyligen beslutat om, eller är i färd
med att besluta om att ge laglig möjlighet att ingå äktenskap mellan personer
av samma kön. Det är Uruguay, Nya Zeeland och kanske mest uppmärksammat i vår
del av världen, Frankrike, där ett slutgiltigt beslut fattas under tisdagen
(23/4. Uppdatering. Det blev ett jaäven i Frankrike). Debatten i Frankrike
har stundtals varit känsloladdad och mycket hätsk och det har även rapporterats
en ökning av hat, hot ochvåld mot homosexuella i landet. Bara ett
litet antal länder ger idag möjligheten att ingå äktenskap med någon av samma
kön. Det är våra skandinaviska länder och Island, Nederländerna och Belgien,
Spanien och Portugal, Kanada, Sydafrika, några delstater i USA, Brasilien och
Mexiko, och nu alltså ytterligare tre länder. Fler länder har partnerskapsliknande
lagar, men förbehåller rätten att ingå äktenskap enbart för en man och en
kvinna i par.
Så
dessa dagar funderar jag alltså på äktenskapet. Jag är gift och nöjd med det.
Samtidigt ställer jag mig ofta frågan om äktenskapets betydelse. Vårt samhälle
bygger i mångt och mycket på att ge särskilda förmåner för gifta par, där
alltifrån frågan om barnens förhållande till sina föräldrar till ägandefrågor
regleras. Ursprungligen hade äktenskapet både funktionen som ett slags avtal om
ägande och ekonomi och om att säkerställa att avkomman kommit från ”rätt”
person (man). Staten och kyrkan hade mer än ofta åsikter om hur äktenskapet
skulle gestaltas, och i synnerhet hur sexualitetens roll i det hela skulle
vara. Det som skedde mellan lakanen var i många avseenden en fråga för fler än de
(ofta) två som varit inblandade i den konkreta sexakten. Men människans
sexualitet och relationsbildningar är bångstyriga till sin karaktär och det har
alltid krävts något form av kontrollverktyg. Så att allting följde statens
önskemål.
Allt
ifrån lagstiftning till föreställningar om synd och sjukdom har fungerat som
kontrollmekanismer för stat och kyrka att utöva makten över människorna.
Begrepp som heterosexualitet myntades av läkare som behövde en diagnos för att
visa på rätt och fel sorts beteenden. Det felaktiga var onani, sex för
njutnings skull eller otrohet, det önskvärda var sex i syfte att skaffa barn.
Idag skulle i princip hela Sverige ha sjukdomsförklarats.
Men
saker och ting och förändras, så även synen på relationer, deras syfte för
människan samt statens iblandning i hur vi skapar våra (sexuella) liv. I
Sverige har vi fått sambolagen, och vi har en könsneutral äktenskapsbalk.
Människor lever tillsammans och har sexuella relationer bortom äktenskapet utan
att det innebär någon skam, fördömanden eller bestraffningar. I alla fall inte
officiellt. Viktigare tycks för dagens människor vara sådant som närhet,
förtroende, intimitet, kommunikation och jämställdhet, menar den brittiske
sociologen Anthony Giddens. Men nya normer och nya tabun skapas ständigt.
Maktperspektivet kvarstår, trots förändringar och en relativt sett större
frihet.
Jag
minns politikern Maj-Lis Lööw, socialdemokrat, som i samband med omröstningen i
riksdagen 1994 kallade den nya partnerskapslagen för Steget. I själva verket var
det bara ett första steg där vi redan hunnit ta flera ytterligare. Det
intressanta är att det i Sverige då och i Frankrike idag finns en föreställning
om att ”ger vi lillfingret ska bögarna och flatorna ta hela handen”. Ungefär
som att en jämlikare lagstiftning och en rättvisare fördelning av makten i ett
samhälle skulle drabba någon, beröva någon fördelar och privilegier. Ungefär
som att ”alla” skulle vilja gifta sig med någon av samma kön och samhället
därmed skulle gå under. Antalet befängda argument jag hört genom åren är enorm.
Inkonsekvensen i dem likaså.
Nåväl,
det finns mycket att säga om äktenskapet. Min uppfattning är att det är viktigt
och något gott för många. Men det är ett faktum att det fortfarande är ett
system som påbjuder vad som är önskvärt och vad som är att betrakta som fel.
Ingen har väl missat Centerns förslag om månggifte. Jag undrar i mitt stilla
sinne varför frågan är så laddad, mer laddad än mycket annat som definitivt är
värre eller farligare för människor (vapenexport som ett enkelt exempel). Jag
menar att vi med rätta ska ifrågasätta äktenskapet som det ser ut idag, i alla
fall så länge det har till syfte att utgöra en makt från statens sida och
utesluta alternativa relationsformer vuxna människor emellan. Som polyamori, eller
relationer med fler än två. Eller vad signalerar äktenskapet till den som är
ofrivilligt singel, den som väljs bort, den som inte förmår att hitta någon att
vara nära? I min forskning ser jag att många unga med intellektuella
funktionsnedsättningar längtar efter att gifta sig, efter att ta på sig en
”giftasring”. Vad handlar deras längtan om i själva verket?
Allt
fler väljer att gifta sig i Sverige i dag, omkring 100 000 personer årligen
till en genomsnittskostnad av 54 000 kr för ett bröllop, enligt Nationalencyklopedin.
Det handlar om att ordna en häftig fest, köpa tjusiga ringar och åka på en
oförglömlig bröllopsresa. Frågan är för vems skull detta sker? Blir det en
fråga om att visa status, om framgång och skenbar lycka? Om att jag är en
förträfflig individ, vi är det förträffliga paret och vi ska visa det för vår
omgivning? Men många, så många som drygt 23 000 par, väljer också att gå skilda
vägar varje år. Så frågan kvarstår: vad är poängen med att gifta sig, vad är
målet med äktenskapet? Kanske kommer vi att komma dithän en vacker dag då
äktenskapet avskaffas, eftersom det kommer att vara något överflödigt. Men
sannolikt blir det inte så. Låt oss dock granska maktperspektivet i
äktenskapet, dess budskap och dess påbud. Så att vi alla kan utvecklas som
självständiga individer, tillsammans med andra eller utan. Med de vi vill. Utan
att andra har åsikter om det.