Onanera för hälsan!

Jag har skrivit om onani tidigare och jag skriver igen, eftersom onani är en sexuell aktivitet som de allra flesta faktiskt har en nära relation till. Den här gången har jag kommit över en artikel där författaren, forskaren Eli Coleman, argumenterar för att betrakta onani ses som en väsentlig fråga för hälsa och välbefinnande, en nyckel till förebyggandet av sexuella problem.

Redan 1948 kunde den kände amerikanske sexualforskaren Alfred Kinsey konstatera att 92 % av amerikanerna hade erfarenheter av onani. Nyare siffror visar lite olika procenttal men det är inte det mest intressanta (förutom att det finns en tendens till att män uppger att man onanerar oftare jämfört med kvinnor). Det tål att upprepas igen, de flesta människor onanerar mer eller mindre regelbundet (men alla gör det inte hela tiden) och för de flesta är onani den sexuella uttrycksform som ligger närmast till hands (förlåt uttrycket). Vetenskapen har även visat att onani har en avgörande roll för sexuell utveckling i människors liv. De flesta börjar tidigt och fortsätter att onanera genom hela livet, såväl som singlar som under perioder av relationer med andra. Det finns belägg för att personer som onanerar är mer nöjda med sitt sexliv inom ett förhållande, har bättre förmåga att uppnå orgasm men även större nöjdhetsgrad med sitt förhållande i allmänhet. Även en i grunden positiv syn på sexualitet, en betydelsefull fråga för den som arbetar för att motverka sexuell ohälsa, är kopplat till onanivanor. Självförtroendet blir helt enkelt bättre av att en person onanerar, förutom att onani även kan verka avväpnande och avslappnande inom ett förhållande, i alla fall om man tar till sig insikten att sex inte nödvändigtvis måste ske med partnern.

Bekymret är att onani är tabubelagd och stigmatiserad. En person som onanerar kan uppleva skam eller skuld, inte sällan kopplat till uppfattningar som företrädare för olika religioner gör gällande. En del kan t.ex. invaggas i felaktiga föreställningar om sig själv, där onani ses som en misstroendeförklaring mot ens person, kropp och attraktivitet. I värsta fall kan onani klassificeras som en form av missbruk eller tvångsmässigt sexuellt beteende.

Varför ses då onani som ett tabuämne eller rentav som ett hot. Eli Coleman menar att det dels handlar om en sexuell handling som inte sker i fortplantningssyfte, dels är njutningen i fokus, vilket kan uppfattas som att personen i fråga agerar själviskt. Eller, om man vill spetsa till det, skulle alla onanera hej vilt skulle samhället i slutänden gå under – det blir inga barn gjorda och det är något man göra för sin egen skull.

Jag har genom åren noterat att onani placeras liksom vid sidan av den önskvärda sexualiteten och att den i vissa skeden av livet ses som ett problem. Det är en sak att ungdomar onanerar – det ligger i linje med bilden av ett sätt att lära känna sin kropp, en förberedelse för ett sexliv med någon annan. Här byggs alltså in normen att sex är bäst med någon annan, onani är bara en skola, en väg dit. Och det är en sak om en singel onanerar, eller någon med funktionsnedsättning om ett samlag inte är tekniskt genomförbart. Men i en tvåsam relation är onani överflödig. Kontentan är att den bild som förmedlas är att onani är något för de ensamma, en nödlösning eller något suspekt som skulle tyda på en tvivelaktig personlighet. Inte som ett sexuellt uttryck bland många, lika värdefull och lika bra som annat. Det är i ett synsätt som denna som upplevelser av problem uppkommer, något varje sexolog möter i sitt arbete.

Eli Coleman menar att främjandet av onani, jämte arbetet mot homofobi, är en av de viktigaste och effektivaste lösningarna på en stor del av sexuell problematik. Onani kan vara en bland många pusselbitar i strävan att självförverkligas, samtidigt visar forskning alltså att kvinnor onanerar i mindre grad än män men även att faktorer som social och kulturell bakgrund, utbildningsgrad eller religiös tillhörighet kan spela en roll. Nu verkar Coleman i USA och frågan är om det är kunskaper som går att översätta till svenska förhållanden. Kanske, men det behövs mer kunskap om hur kön eller religiös uppväxt påverkar onanivanor, eftersom det alltså kan vara en fråga om hälsa och välbefinnande. Andra frågor är hur onani påverkas av dagens utbud på internet eller hur ett förhållande påverkas av att en eller flera partners onanerar.

Lika mycket som vi alla vet att de flesta gör det, lika lite vet vi om denna så vanliga företeelse. Men vi behöver närma oss det, i skolans sexualundervisning, i forskning och i det allmänna samtalet om sexualitet. Mycket talar för att vi kommer att må bättre då.