Ni
kanske har noterat nyheten om svenskarnas sökvanor på Google som presenterades
i december 2012? Det finns i vanlig ordning mycket att säga om det
och jag, i vanlig ordning, ser klara kopplingar till sexualitet bland några av
de begrepp som vi söker förklaringar på eller de frågor vi formulerar. Bland
frågorna som börjar med ”Hur” kommer frågan ”hur smittar HIV” på åttonde plats,
vilket jag tar som en bekräftelse på att HIV är något som fortfarande idag
upptar väldigt många människors tankar. Två frågor
handlar om förlossning: förvärkar och sammandragningar, vilket också det har en
viss koppling till sexualitet. Men de frågor som jag tar avstamp i är 10:an,
”Hur gör man” (ja, jag väljer att tolka denna fråga som en fråga om hur man har
sex, även om det sannolikt finns fler tolkningar) och 4:an, ”Hur hånglar man”.
Det
är på sin plats att konstatera att nätet är en revolution och en maktfaktor,
vilket inte minst visar sig i den kamp som pågår om äganderätten till nätet.
Stater och regeringar, oavsett hur demokratiskt landet ifråga är eller uppfattar sig vara, gör allt
oftare ansatser att styra, kontrollera och bevaka våra rörelsemönster på nätet.
Diktaturer begränsar tillgången till sajter som mer eller mindre godtyckligt
bedöms vara farliga för landet ifråga. Myndigheter och organisationer använder
nätet för att öka tillgängligheten för sina användare, offentliga personer
uttrycker åsikter och bygger på sin image och privatpersonerna använder nätet
för alla möjliga andra syften, som att söka information, kommunicera med andra,
dela med sig av bilder och texter, hitta partners för kärlek och sex.
Författaren Mattias Andersson konstaterade redan för 10 år sedan i sin bok
”Porr – en bästsäljande historia” att den snabba tekniska utvecklingen –
mobiltelefoner, internetuppkopplingar, datorer, mjukvara – har inte minst vår
längtan efter relationer och sex att tacka. Det är människans strävan efter
kontakt, närhet och sexuella möten som påskyndat framåtskridandet och idag
används nätet till en betydande del för att vi alla på olika sätt ska kunna
uttrycka vår lust och längtan eller hitta likasinnade. Det är telekombolag,
datatillverkare, internetleverantörer och mjukvaruproducenter som är de som
tjänar de riktigt stora pengarna på sex, menar Mattias Andersson.
Ofta
framställs nätet som en potentiell riskfaktor, inte minst när vi talar om
ungdomar eller, som inom mitt forskningsfält, personer med intellektuella
funktionsnedsättningar. Visst finns det risker och vi ska naturligtvis arbeta
för skydda och upplysa, reducera farorna för personer som av olika anledningar
inte förmår att se risken själva. Men vi behöver också bejaka det som driver
oss alla att söka kontakt med andra. Nätet har betytt väldigt mycket i en
positiv bemärkelse för grupper som traditionellt har haft svårt att få
bekräftelse för sin identitet eller sexualitet, som kvinnor, HBT-personer eller
personer som intresserar sig för olika varianter av sexualitet, som t.ex.
bondage (att binda), dominans och sadomasochism (BDSM). Fördömanden eller
förmananden riskerar enbart att skambelägga, de motverkar öppenhet vilket är en
förutsättning för att vi ska kunna upplysa framgångsrikt och erbjuda
möjligheten att reflektera. För vem av er skulle i ärlighetens namn vilja söka
råd eller berätta om tankar och känslor om du misstänkte att din samtalspartner
skulle döma dig eller varna, inte lyssna eller försöka att förstå?
I
mitt forskningsprojekt har vi kunnat se att unga med intellektuella, kognitiva
funktionsnedsättningar i större grad låter bli att fråga om sex, kärlek och
relationer, eftersom man är orolig att vuxna i omgivningen ska reagera
negativt. Det behöver förstås inte betyda att de vuxna runt en faktiskt skulle
bli upprörda eller bekymrade, men föreställningen frodas där i alla fall.
Konsekvensen är att en stor grupp av unga och unga vuxna saknar grundläggande
kunskap om kropp, relationer eller hur man undviker risker. Det visar tydligt
att vi måste tillåta frågorna, samtalet och reflektionen runt komplicerade men
allmänmänskliga frågor. Det är en stor del av mitt arbete och en vardag för
varje sexualupplysare, rådgivare och sexolog. Intressant nog är en av de frågor
som elever vid svenska gymnasiesärskolor vill ställa och få svar på den som
handlar om hur sex känns.
Det
är mot den bakgrunden jag betraktar listan över våra sökningar. Jag är
övertygad om att vi alla någon gång har burit en tanke eller en fråga med oss,
kanske under långa perioder, men inte vågat ställa frågan eller blotta tanken.
Nätet har gjort att steget att öppna sig är lättare att ta och närheten till
andra som bär liknande funderingar är påtaglig. Samtidigt är vissa
grundläggande frågor, som hur man gör eller hur man hånglar, fortfarande svåra
att besvara. Inte ens en garvad sexolog som jag har något enkelt, givet svar.
Jag tror jag gör en sökning på Google för att komma närmare sanningen J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar